Bokmässan

Ibland tänker man "Ahvafan, det är nog inte lönt men jag testar". Så tänkte jag när jag såg helsidesannonsen i SvD för några helger sedan där de delade ut 300 gratis inträdesbiljetter till bok&biblioteksmässan. Allt man behövde göra var att skicka ett mejl. Eftersom klockan var nästan förmiddag och jag inbillar mig att folk läser tidningen mycket tidigare än så trodde jag faktiskt att biljetterna var slut när jag mejlade. Fick inget svar då men igår kom det ett brev från SvD. En biljett!

Idag när jag hängt upp biljetten på kylskåpet (så att den inte ska försvinna) och tänkte kasta brevet i pappersinsamlingen ser jag till min glädje att det ligger en biljett till i brevet. Så det lönar sig ibland att göra det man inte tror är lönt.

Nu ska jag bara fundera ut logistiken kring den här utflykten...

Bio Maxim

Min favoritbiograf ska stänga. Maxim i Landskrona. Det är en ensalongsbiograf av den gamla sorten men rejäla, sköna biofåtöljer. Den första film vi såg där var Harry Potter. Då bodde vi i Landskrona så valet av biograf var inte så konstigt egentligen. Efter filmen kommer man direkt ut på biografens bakgård. Det var som att gå rakt ut i Diagongränd med en katt som strök längs väggen. Häftigt.

Vi har sett ganska många storfilmer på Maxim. Sagan om ringen och resten av Harry Potterfilmerna har varit ett måste att se just där. Även sedan vi flyttat från La. Mest för att det är en så mysig bio men de sköna fåtöljerna och det faktum att ljudet inte är lika högt uppskruvat har spelat en viss roll. Och att det funnits plats biljetter när filmerna är slutsålda överallt annars.

Jag tycker att det är mycket sorgligt att Maxim ska stänga. Inte för att vi går på bio så ofta (och nu lär det bli ännu mer sällan) men när vi går är det lättare att övertala Robban att gå på Maxim än på Filmstaden...

Bibliotekstjuven

Det var så många inlägg om Bibliotekstjuven på facebook (min enda kontakt med yttervärlden) att jag var tvungen att se den på svtplay. De flesta, särskilt mina bibliotekariekompisar, tyckte att det var pinsamt. Skämskuddar hade kommit fram och vissa hade stängt av efter halva avsnittet.

Visst var det ganska pinsamt. Jag blev förbannad på honom för att han inte redde ut det ekonomiska, det säger sig själv att man inte ska köpa cigarrer för flera tusen när man inte har betalt elen och hyran hemma. Men det var antagligen meningen med upplägget i serien.

Men allra mest förbannad blev jag när han inte kunde stänga arkivkartongen ordentligt. Hur svårt kan det vara? Gå runt där med en flärpande kartong. Skäms på dig Gustaf!

Högtidsfilmer

Nu börjar det bli dags att beta av julfilmerna. Förra helgen tittade vi på Julfritt (eller Christmas with the Kranks). Igår kunde vi inte välja mellan Love Actually eller The Holiday.

Eftersom vi inte riktigt var på romantisk-komedihumör kom vi fram till att Matrix kunde räknas som julfilm. Jesussymbolisk som den är. Dessutom ville jag se den elake fransmannen. Inte för att han skapar någon julstämning utan för att vi talade om honom på en lunch för ett tag sedan. Jag minns inte varför, bara att.

Filmvalet visade sig vara helt fel. Den elake fransmannen är inte med i Matrixettan utan bara i de andra två filmerna. Och Matrix är ingen julfilm. Det är en påskfilm. Dels är det en vit kanin i början, dels återuppstår han från de döda på slutet. Påsk rakt igenom alltså.

Men det gjorde ingenting. Matrix ser jag gärna om lite då och då oavsett vilken högtid som ligger närmast till hands.

Fredagsfilm

På min ena bokcirkel kom vi att tala om filmen Gökboet och jag blev osäker på om jag hade sett den eller ej. Det är en så'n där klassiker som man har sett bitar av och vet storyn. Ikväll bestämde vi oss för att se den och då insåg jag att jag nog inte sett hela filmen tidigare. Det var kanske inte någon feel-good-film men den var väldigt bra.

Japp

Åt Japp på vägen hem.

Tänkte på Daniel Götschenhjelm (vem gör inte det när man äter Japp?) och en gammal fundering över tidningsrubriker av typen "Sveriges svar på NN". Det känns som om det aldrig är tvärt om. Därför brukade jag och Chlott varje gång vi såg en bild av Brad Pitt säga just "åhh, USAs svar på Daniel Götschenhjelm!" Det faller lite på att det inte är så många som vet vem Daniel Götschenhjelm är (vilket är en skandal!!!). Det brukar inte hjälpa att säga att det var han som var med i jappreklamen för evigheter sedan, den där den jappätande killen blåser sig upp istället för att göra armhävningar.

Oftast är de där svenska svaren på amerikanska skådespelare väldigt dåliga. Tidningen har möjligtvis hittat bilder som med god vilja kan vara lite lite lika. Jag tror ju inte att de menar själva skådespelandet någon gång.

Den ende jag skulle kunna tänka mig vara en tvärtomare är Ingemar Bergman och då tror jag att man syftar på regisserandet och inte den bildliga likheten. Och det är ju så mycket större att bli jämförd i det man gör istället för hur man ser ut.

Nåväl, Daniel. Bäst är han i Radioskugga - Sveriges svar på Twin Peeks.

Vernissage

Jag skulle kunna skriva någonting om vernissagen (eller utställningsöppnandet) jag var på igår. Men det blir väldigt svårt utan att en stor mängd skadeglädje lyser igenom. När man får kommentaren "Du ska vara väldigt glad att du har sluppit ha någonting med detta att göra..." från en politiker som aldrig skulle få för sig att lägga till ett "jävligt" trots att det nog var befogat, så är just skadeglad det enda jag kan vara.

Vernissagen var trevlig, ca 80 personer var där och eftersom det var i Klippan kände jag ju en hel del. Snittarna var goda. Alla inblandade höll god min och jag tyckte att de klarade situationen rätt bra. Men jag kommer inte att rekommendera utställningen till någon. Tyvärr, det hade kunnat vara riktigt bra.

Tjänsteuppdraget blev också utfört, frågan om pavilerna är gallrade är utredd. Det är de, tyvärr. Tips: försök inte ställa den frågan till någon annan än anställda inom kyrkan eller arkivarier, det resulterar bara i konstiga ansiktsuttryck.

Tjing på dig!

Vi såg en gammal klassiker igår.
En film där var och varannan replik är ett känt filmcitat.
Med Humpe och Ingrid som är såå snygga.

Men, tjing på dig - är det verkligen den bästa översättningen av Here's looking at you, kid?

Det börjar med en låspinne och slutar med en återvinningsgran

I onsdags började jag min tömning av kontor på biblioteket och dök djupt ner i min skrivbordslåda. Hurtsen med lådor ärvde jag när jag började som kultursekreterare och den innehöll redan då många bra att ha saker. Nu tänkte jag inte låta allt det gå i arv mer. Så det så. Men en enkel skrivbordstömning kan lätt flippa ut...

Jag hittade en finfin låspinne. Jag gick ut till My och meddelade att låspinnen är hittad, äntligen. My såg ut som ett levande frågetecken "Låspinne?!??" "Ja, det står att det är en låspinne på lappen..." Så kom vi till att tala om allt annat som fanns i lådan - suddihållare som fick mig att tänka på min morfar, kardborreband, skruvar, muttrar och konstiga saker som jag inte har en aning om vad man ska använda till. Alla dessa bra att ha saker fick My att tänka på Findus gran i "Pettson får julbesök", hon är ju inte barnbibliotekarie för intet.

Med hjälp av lite sidenband (som My hade i sin skrivbordslåda) tvingade vi våra fikande kollegor att pyssla ihop julgransprydnader av rör-inte-min-kompisknappar och skumgummituber, suddipennor och simborgarmärken. Jag kom på att jag hade en halv gran liggande utanför arkivet på kommunhuset (en rest sedan vi gjorde minneslådor om julen) och fick vaktmästar-Boris att ta med sig den till biblioteket på postrundan. Som stjärna använde vi en måttsats.

Vi blev mycket nöjda med resultatet som står så grön och grann vid alla de frontade klimatböckerna. Låspinnen tog jag med mig hem som ett minne från biblioteket. Så om ni behöver låna en någon gång så vet ni var den finns...

Olika slags hängare

Ja, vad ska man säga. Ibland önskar man att man hade pondusen att vara lite lagom tvär men för den skull inte ovänlig, dissa lagom genom att låtsas att man inte hör, veta att man är den som vet bäst, göra som man själv vill fastän alla andra tycker att det verkar vara en dum idé... Ja, bara vara lite egen som man kan tillåta sig att vara om man är äldre herre på 80+ (eller 90+?) och professor.

Vi andra som hängde utställningen tillsammans med Nils-Arvid försökte vara lite diplomatiska men ibland gav vi upp och dissade tillbaks trots att vi inte hade hörapparat.

Utställningen blev bra. Hemtrevlig på något vis. Jag får jobba lite på min pondus men jag misstäner att det enda jag kommer lyckas med är kanske pondusmagen och den vet jag inte om jag vill ha...

Helgens tretal

Alla goda ting är tre och i helgen var det de här tre som gällde:

Tippen
Källaren tömdes på en hel del skräp och pappkartonger. Vi hade ett rum fullt med bra-att-ha-kartonger-om-man-ska-flytta-någon-gång. Det ska istället bli övervintringsrum för växter är det tänkt. På söndagen blev jag äntligen av med oljetanken som stått på garageuppfarten i två år. Det krävdes fyra starka och modiga män för att få upp den på släpet, fler än de var när den åkte ut från källaren.

Konsert
I lördagskväll gick vi på konsert med Daniel Lemma. Ditlurade av Magnus men vi kände oss inte alls lurade när vi gick därifrån. Det var fantastiskt trevligt. Basisten tog visserligen hem hela showen och jag blev sugen på att spela kontrabas. Som alltid när jag ser en.

IKEA i Svågertorp
Söndagsutflykt med Ulk och Tea på det stooora nya IKEAvaruhuset. Mycket människor, mycket möbler och saker och god fika. Men efter första besöket kvalade det inte in på min IKEAtopptiolista.

För att kompensera de här tre goda sakerna kommer tre mindre bra saker som helgen också innehållit: för mycket öl, för lite sömn och gråa moln (på söndagen)

Frukost i Brösarp

Idag var jag på frukostmöte i Brösarp. Om unga på landsbygden. En massa kulturtanter i min ålder med projektidéer och kulturdiskussioner. Inspirerande och tankeväckande. Det var spännande på många sätt, inte minst etnologiskt...

Men trevligast var ändå att få tillbringa dagen med A-C. Under bilresan till och från Brösarp betade vi av allt från arbetskamraterna, pågående projekt, definition av att skolka, hur opiffig BM ser ut när hon är hemma och CGs kulturböjelser till hur projektidéerna för ungdomarna hade funkat om man applicerade dem på kommunhusets anställda, hur gott det är med riktigt nya Käck (aka Kick), kommunkansliet efter pensionsavgångarna och att man aldrig kan veta hur saker smakar i andras mun. Och lite till. Det var minst lika inspirerande och tankeväckande som frukostmötet...

Fattar du det roliga?

I min familj brukar vi säga att barn under 12 och tanter över 80 inte förstår ironi. Den övre åldersgränsen är jag böjd att sänka rejält efter mötet med personalen på kommunkansliet... Jag funderar lite på om det finns en sådan åldersgräns även för Jan Stenmarks bilder.

Idag tog jag med mig den här bilden till jobbet för att indoktrinera inför utställningen med Jan i konsthallen nästa månad. Jag visade den för min chef, en dam på sitt 62 år. Hon såg ut som ett frågetecken och sa att hon inte förstod alls. Jag visade bilden även för U (57). Hon gapskrattade.

Kan det vara så att det går en gräns någonstans mellan 57 och 62? Och var går den undre gränsen?

Jag skulle ju kunna göra en liten test. Skriv en kommentar och tala om ifall ni tycker att den var rolig/inte föstår det roliga, vilket kön och vilken ålder ni har. Testa gärna på era vänner/föräldrar/barn.

Kliene Leute

They're not pets, Susan av Slinkacho

Gårdagens bokköp för tankarna till Mary Nortons Lånarna. Den heter Kleine Leute in der großen Stadt och är en konstbok av en engelsk konstnär. Typiskt att jag köpt den på tyska men (som tur var) fanns det index med verkens originaltitlar längst bak. Väldigt skojig var den i alla fall...

Småfolket i konstnären Slinkachos värld verkar inte låna så mycket av oss lite större. Ibland sitter de på en läskburk och tar igen sig eller bär iväg på en ostbåge men de har sina egna liv. Det är kanske det som gör det skoj, att de lever som vi fast i ett mindre format (lever är kanske fel ord när det gäller gubbar till modelljärnvägar). Lite som avslutningen på filmen MIB där vårt universum bara är en spelkula...

Hur stora är vi, egentligen?

Konst

Att sätta ett litet rött hus på Globen är en slags konst som tilltalar mig. Lite roligt. Lite på gränsen till galenskap.

Vi får väl se om nästa hus blir på månen...

Här kan man läsa lite mer och här ganska mycket mer (om än fyra år gammalt).

Joseph and the amazing technicolor dreamcoat

Jag fick en biljett till sista föreställningen av Joseph (tack A-C!), musikalen som Klippans gymnasieskola satt upp. Den var väldigt bra! De var så duktiga allihop att man blir helt lyrisk. Och glad.

Och vad passar bättre en söndag än en biblisk berättelse?

Jobbansökan

Jag är jättebra, det vet ni, och jag vill ha heltidsjobbet som ska ersätta mina nuvarande 25% som kultursekreterare.

Ungefär så borde det väl stå i den där ansökan. Men det är ganska svårt att skriva ändå.

Men disken blev diskad, ugnsgallret rengjort, maskrosorna plockade med rot och allt, renoveringen planerad, balkongstolarna hämtade på vinden, flugliken inspekterade, utställningen på Dunkers tittad på och föräldrarna påhälsade.

Får väl klura vidare på formuleringen i det där personliga brevet någon dag till...

Helgen i listform

Från bäst till sämst:

1. Besök från Jönköping
2. Rundvisning på kolonilott
3. Grillkväll
4. Konstrundans samlingsutställning
5. Söndagskänslan
   
6. Den däringa tanden som sysselsätter min hjärna
7. Fågelbajs i håret
   

Konstrundan

I år bestämde vi oss (eller kanske rättare sagt jag oss) att vi var redo för konstrunda på Bjärehalvön. Vi började i Båstad med Richard Rackham. Fantastiskt glas till fantastiska priser.

Granne med Richard finns en riktigt dålig loppis med allt skräp man kan tänka sig. Den var så dålig att han försökte sälja använda målar-rollers...

Vi åkte vidare ut mot Hovs Hallar och tittade in hos konstnärer vi körde förbi. Ingrid Herrlins keramik var otroligt verklighetstroget och norskan som var där samtidigt som oss blev helt till sig. Krister Ekman föll mig inte i smaken. Det gjorde däremot Bäckdalens handelsträdgård där Carl Åhrberg ställde ut. Handelsträdgården är väl värd ett besök men vänta en månad eller två så är det nog ännu finare! Ett tips vid besöket: klappa inte katten, den vill inte bli klappad.

Vi besökte Charlotte Hedberg som sålt en tavla och hade fina silversmycken och makarna Segerson som målar, gör skåp och brukskeramik. Nästan ute vid Hovs hallar blev vi hungriga och styrde kosan mot Torekov. Här åt jag en svindyr räkmacka, tre gånger så dyr som de jag äter på fredagarna men inte tre gånger så god. Vi tittade lite på folk och hundar och sen åkte vi hem.

Spökrädd

Idag hade vi berättarföreställningar med Per Gustavsson på biblioteket. För barnen mellan 10 och 13 år berättade han rysliga historier om gastar och gengångare. Berättelser om mörka nätter på kyrkogårdar och folk som gick igen enbart för att hämnas. Om luffare och sluga drängar.

Som avslutning tipsade han hur man kunde göra för att slippa spöken på natten. Om man kröp ner i sängen spritt språngande naken när man la sig blev spöket så generat när det lyfte på täcket för att krypa ner att det lät bli och gick till nästa person.

Bara riktigt modiga har pyjamas.