Menade du?

När jag slår upp ord i uppslagsverk har jag en förmåga att villa bort mig. När jag tagit reda på vad ordet jag söker betyder fastnar i uppslagsverket och läser om andra saker. Bilder som verkar skojiga eller bara orden omkring det ord jag sökte.

Idag ville jag ha reda på vad komministratur egentligen innebar och googlade. Upp kom de vanliga träffarna i synonymordlistorna. Då tänkte jag (i min enfald) att det kanske stod i NE. Det gjorde det inte. Istället stod det Menade du axminstermattor? Nej, inte i närheten. Men jag var ändå tvungen att kolla vad det var för slags mattor. Sedan övergick jag till SAOL och fann svaret.

Kanske är menade du? dagens sätt att fastna i uppslagsverk?

Baksidestext

Jag är väldigt glad att baksidestexten på deckaren jag läser inte avslöjar slutet på samma brutala sätt som på denna barnbok.

Jag drar mig för att lära ut knepet att läsa på baksidan till mina barn. De får välja bok efter bilden på framsidan.

Den principen fungerar även när man ska välja müsli/flingor eller vin...

Handskar

Första gången jag läste titeln på Jonas Gardells nya roman "Torka aldrig tårar utan handskar" tänkte jag boxhandskar. Lite klumpigt.

Den bilden är omöjlig att få bort fastän jag tänker att det är fel varje gång.

Varsågoda!

Bokmässan

Ibland tänker man "Ahvafan, det är nog inte lönt men jag testar". Så tänkte jag när jag såg helsidesannonsen i SvD för några helger sedan där de delade ut 300 gratis inträdesbiljetter till bok&biblioteksmässan. Allt man behövde göra var att skicka ett mejl. Eftersom klockan var nästan förmiddag och jag inbillar mig att folk läser tidningen mycket tidigare än så trodde jag faktiskt att biljetterna var slut när jag mejlade. Fick inget svar då men igår kom det ett brev från SvD. En biljett!

Idag när jag hängt upp biljetten på kylskåpet (så att den inte ska försvinna) och tänkte kasta brevet i pappersinsamlingen ser jag till min glädje att det ligger en biljett till i brevet. Så det lönar sig ibland att göra det man inte tror är lönt.

Nu ska jag bara fundera ut logistiken kring den här utflykten...

Lånekortsmysterium

För två veckor sedan lånade jag lite böcker på Klippans bibliotek. Eftersom biblioteken har ett samarbete kan jag låna på mitt lånekort från Helsingborgs bibliotek. Jag lånade böckerna på utlåningsmaskinen med min pinkod. Mycket smidigt.

Igår stod bokbussen utanför ICA så jag och dottern gjorde ett besök (medan vi gömde adlibrispaketet under icakassen i barnvagnen). När jag skulle låna funkade inte mitt lånekort. Mycket märkligt, tyckte jag eftersom det funkat i Klippan för inte så länge sedan. Bibliotekarien sökte på mitt personnummer och det visade sig att jag inte fanns. Jag fick skaffa ett nytt lånekort.

Jag har visserligen inte lånat på Helsingborgs stadsbibliotek på vääääldigt länge eftersom jag hängde på Klippans i jobbet. Kanske har jag varit otrogen för länge. Men jag tycker ändå att det är konstigt...

Får väl se om det går att lämna tillbaka böckerna i Klippan, nu när lånekortet de är lånade på är kastat och ett minne blott.

Dagens boktips

Boken jag läste närmade sig sitt slut och det var som mest spännande. Istället för att tänka "gud vad spännande, jag kan inte sluta läsa för jag måste veta hur det går" tänkte jag "klockan är snart halv tolv, bäst att sova lite". Helt fel. Först låg jag och funderade på hur det skulle gå så att jag nästan inte kunde somna. Sedan drömde jag väldigt konstiga drömmar.

Efter dagens tidiga skönsång var jag tvungen att läsa upplösningen istället för att ta sovmorgon.

Dagens boktips: Läs så sover du bättre.

Fakta och fiktion

Satt och funderade lite på all den där skönlitteratur jag läser. Alla dessa påhittade historier. Kanske började funderingen när någon i min ena bokcirkel blev så besviken när hon insåg att det inte var en biografi hon läste utan påhittat att hon vägrade läsa ut boken. Jag tar liksom för givet att allt bara är på låtsas i böcker.

Vi kom in i en virrig ny bokidé utifrån en av personerna i gårdagens bokcirkelbok. En bok om huvudpersonens fru. Samma historia från ett annat sätt. Vilken är då mest sann? Eller mest påhittad?

En liten missuppfattning igår satte igång min hjärna ytterligare. Chlott sa att hon läste någons första biografi (i betydelsen första delen) och jag tänkte att det var ju intressant att skriva flera biografier. Som om man har flera liv. Eller samma liv fast sett ur olika perspektiv. Lite som Bodil Malmstens Mitt första liv. Men är biografier sanna, är det inte bara författarens syn på sitt liv? Det är ju sant för författaren. Eller? Carl-Johan de Geers Tillbaka till nollpunkten är rätt mycket skröna. Är det då en biografi?

Kanske ska jag resten av året läsa böcker som om de var på riktigt. Börjar med de två böckerna jag har till mina bokcirklar. Flyga drake (som jag redan läst) är inte så svår att föreställa sig som sann rakt igenom även om det är hemskt om/att det är så. Blodläge av Johan Theorin blir nog lite svårare. Tror jag. Men det är värt ett försök.

Stinky

Dagens bästa nyhet: Skurken i Muminhuset har getts ut igen. Det är en fantastiskt fin bok. Den handlar om Stinky som tagit sig in i Muminhuset och är illustrerad med foton från dockskåpsmodellen av Muminhuset (som man numera kan se i Mumindalen men jag såg i Malmö i början av 1980-talet). Det är ett dockskåp att drömma om, pappans rum är min favorit. Och förfadern bakom kakelugnen.

Mitt exemplar blev ganska illa behandlat av ett ledarbarn på ett Hand i Handläger med mumintema. Det där med att vara försiktig om andras saker var nog inget de lärt sig i den familjen. Visst kan man "glömma" boken ute i tältet några regniga dygn men jag tycker nog att man som förälder åtminstone kan säga förlåt och undra om man ska ersätta boken på något sätt när ens barn förstört den. Och ja, jag är jättelångsint när det gäller sån't, jag vet. Men nu kan jag ju köpa en ny fin bok, med fler sidor till och med.

Miljöbeskrivning

Huvudpersonen i boken jag läser åker till en för mig välkänd stad på småländska höglandet. Men det verkar inte som om författaren varit där någon gång för hennes beskrivning av var saker och ting ligger (till exempel torg, hotell och systembolag) stämmer inte med verkligheten. Det upprör mig.

Om huvudpersonen åker till en ort i Sverige tycker jag inte att det är för mycket begärt att den svenska författaren åtminstone tittat på en karta och tagit reda på var saker ligger i förhållande till varandra. Särskilt om boken handlar om en journalist och det skrivs mycket om att vara påläst innan man ger sig ut och intervjuar.

Det hjälper inte att i efterordet skriva att det är fiktiva miljöer och påhittade personer, då är det redan för sent.

Bokmärken

Det dräller egentligen av bokmärken här hemma hos mig. Ändå finns det inget just när jag behöver det. Då får Lindexkvitton och inaktuella postitlappar ställa upp.

Just nu läser jag en deckare och bestämde mig för att faktiskt leta upp ett bokmärke och byta ut kvittot. Kanske för att jag är pendlarkompis med landsarkivets bibliotekarie och vill göra ett gott intryck så här i början. Det enda bokmärke jag hittade var ett med Carl Jonas Love Almqvist på och ett citat som slutar med orden Det går an (från boken med samma titel). Men jag vet inte om det är rätt valt bokmärke till en deckare...

Litteraturens påverkan?

Det skulle bli en kärkommen omväxling att komma ifrån moderns jeremiader och de bråkiga systrarna ett tag.
Stolthet och fördom av Jane Austen

Jag har läst Jane Austen hela morgonen. Jag är lite rädd att jag kommer att tala lite märkvärdigt imorgon. Det är ju sannerligen tur att jag är lyckligt gift med en älskvärd och behaglig man.

Nä, om man skulle ta och pyssla lite i en regnvåt trädgård och baka lite istället.

Lasses boktips

Den roligaste bok jag någonsin läst

Lasse Berghagen

Så står det på framsidan av boken jag just börjat läsa. Det gör att man börjar undra.
Hur många böcker har Lasse Berghagen läst?
Vad läser han för böcker?
Han kanske tillhör den skara som inte läser mer än kanske en bok vart femte år. Kanske läser han bara rysare och faktaböcker.

De vanliga recensionerna som står på böcker har man ju lärt sig tolka. När det är Malmbergets lokaltidning som ger boken "tre järn" brukar jag tolka det som om det inte är någon höjdarbok egentligen och att de inte kan hitta någon annan som skrivit något positivt om den. Men Lasse Berghagen. Jag tycker att den är svår.

Jag får väl lita på Ellen i bokhandeln istället, det var hon som rekommenderade den...

Långa farbrorn

- Vad heter Långa farbrorn? undrade Johanna.
- Han heter ingenting i böckerna. Bara Långa farbrorn. Det räcker väl, alla vet ju vem det är.

Men det går ju inte att släppa frågan bara sådär. Eftersom Lilla Anna heter Anna, ett snyggt, bra och rejält namn, borde Långa farbrorn heta något liknande. Per eller Oskar tror jag. Eller möjligtvis någonting riktigt komplicerat som man slipper komma ihåg eller ens försöka uttala genom att kalla honom för Långa farbrorn. Robban trodde mer på Arvid.

Det hela handlade egentligen om vad Pyret ska heta. Robban hade rätt. Arvid, det är ju en låt med Siw Malmkvist. Det är ju alltid ett plus.

Någon lång farbror tror jag inte att Arvid kommer att bli men kanske en flickmagnet...

Det börjar med en låspinne och slutar med en återvinningsgran

I onsdags började jag min tömning av kontor på biblioteket och dök djupt ner i min skrivbordslåda. Hurtsen med lådor ärvde jag när jag började som kultursekreterare och den innehöll redan då många bra att ha saker. Nu tänkte jag inte låta allt det gå i arv mer. Så det så. Men en enkel skrivbordstömning kan lätt flippa ut...

Jag hittade en finfin låspinne. Jag gick ut till My och meddelade att låspinnen är hittad, äntligen. My såg ut som ett levande frågetecken "Låspinne?!??" "Ja, det står att det är en låspinne på lappen..." Så kom vi till att tala om allt annat som fanns i lådan - suddihållare som fick mig att tänka på min morfar, kardborreband, skruvar, muttrar och konstiga saker som jag inte har en aning om vad man ska använda till. Alla dessa bra att ha saker fick My att tänka på Findus gran i "Pettson får julbesök", hon är ju inte barnbibliotekarie för intet.

Med hjälp av lite sidenband (som My hade i sin skrivbordslåda) tvingade vi våra fikande kollegor att pyssla ihop julgransprydnader av rör-inte-min-kompisknappar och skumgummituber, suddipennor och simborgarmärken. Jag kom på att jag hade en halv gran liggande utanför arkivet på kommunhuset (en rest sedan vi gjorde minneslådor om julen) och fick vaktmästar-Boris att ta med sig den till biblioteket på postrundan. Som stjärna använde vi en måttsats.

Vi blev mycket nöjda med resultatet som står så grön och grann vid alla de frontade klimatböckerna. Låspinnen tog jag med mig hem som ett minne från biblioteket. Så om ni behöver låna en någon gång så vet ni var den finns...

Hundöron

Jag skulle aldrig vika hundöron i låneböcker. Jag glor räligt när jag ser folk göra det på tåget. Jag tycker inte att det är juste mot nästa låntagare. Lämna boken i det skick du själv skulle vilja låna den står det tydligt med osynliga bokstäver i de böcker jag lånar. Och jag vill ha ovikta hörn.

Jag viker mycket sällan hundöron i mina egna böcker. Bara om jag är tvungen. Det tar emot mer att göra det i en inbunden bok än i en pocket. Men tar emot gör det alltid.

I tidskrifter har jag ingen som helst svårighet att vika hundöron. Stora, rejäla så att jag vet var jag är eller om det just på den sidan var något extra bra...

Häromdagen dök tidningen Filter upp i brevlådan. Mycket läsning. Nästan ett mellanting mellan tidskrift och bok. Hundöron eller inte. Eftersom det inte fanns något bokmärke där jag satt blev det ett litet hundöra. Jag kom fram till att det trots allt var en tidskrift.

Boktips

Idag frågade jag Q om boktips när jag var på bibblan. Något lättläst med kärlek. Det var det jag trodde att jag ville ha. Q tipsade, det är ju ändå en del av hennes jobb.

Men när jag gick förbi hyllorna för att hämta boken jag blivit tipsad om såg jag Den fjärde handen av John Irving. Det är nog inte så många som kallar honom lättläst. Och så mycket kärlek vet jag inte om det är. Den fick det bli.

Q sa att hon aldrig mer skulle ge mig boktips och så snörpte hon på munnen.

Kliene Leute

They're not pets, Susan av Slinkacho

Gårdagens bokköp för tankarna till Mary Nortons Lånarna. Den heter Kleine Leute in der großen Stadt och är en konstbok av en engelsk konstnär. Typiskt att jag köpt den på tyska men (som tur var) fanns det index med verkens originaltitlar längst bak. Väldigt skojig var den i alla fall...

Småfolket i konstnären Slinkachos värld verkar inte låna så mycket av oss lite större. Ibland sitter de på en läskburk och tar igen sig eller bär iväg på en ostbåge men de har sina egna liv. Det är kanske det som gör det skoj, att de lever som vi fast i ett mindre format (lever är kanske fel ord när det gäller gubbar till modelljärnvägar). Lite som avslutningen på filmen MIB där vårt universum bara är en spelkula...

Hur stora är vi, egentligen?

Kardemummaskorpor

Kardemummaskorpor är jättegott.

Särskilt när man får dem i en superfin muminburk och en fantastisk bakbok till. Efter en genombläddring av boken är jag sugen på att baka allt från chokladbiskvier med hallon-citronsmörkräm till brownies... Mums!

Man ska kanske ställa till med kakkalas?

Lära sig ett nytt språk

Mannen som satt bredvid mig på tåget hem satt och läste en ordlista. Han hade kommit till bokstaven K. Är det ett bra sätt att lära sig ett nytt språk? Först kan man bara ord på A. Det begränsar ens vokabulär ganska rejält. Man måste nog komma en bra bit över hälften av boken innan man känner att man kan föra en någorlunda konversation. Jag funderade på att bara använda ord från a-k i det här inlägget men insåg att jag inte hade klarat det. Det är bara orden bredvid, hem och en av orden i första meningen som hade fått vara med.

Annars roas jag av tanken att följa en regel i skrivandet. Som till exempel Georges Perecs bok Försvinna där bokstaven e saknas. Både i originalversionen på franska och i den svenska översättningen. Jag funderade mycket på hur mycket som försvann i översättningen när man inte kan/får översätta med "rätt" ord utan måste välja ett utan e. Det är ingen lätt bok att läsa, omskrivningarna är ganska många och invecklade för att få fram det man vill ha sagt. Men den är helt klart imponerande!

Ny ordning i bokhyllan

Jag gav upp. Det går ju inte att hitta när man har böckerna i färgordning. Det funkar med de böcker man läst nyligen men att komma ihåg vilken färg det är på böcker jag läste förra seklet är inte lätt.

Det var en dum idé redan från början, jag gjorde det mest för att retas. Först när vi skulle homestagea och "konsultens" mantra var vitt, vitt, vitt och absolut inga böcker. Eftersom jag inte tycker att ett hem utan böcker är något mysigt hem valde jag att sätta alla våra vita böcker i bokhyllan. Lite på ret. När vi väl flyttat sorterade jag alla andra färger också bara för att det var så skoj när bibliotekariekompisar kom på besök. Ingen kan förfasas så mycket som de över bokordning.

Det funkar för det mesta att ha böckerna i färgordning. Det som är mest besvärligt är när boken inte står i hyllan. För att ta ett exempel från verkligheten 2009: jag har lånat ut Eremitkräftorna till min mamma. Jag talade med min kollega om boken och hade glömt att jag lånat ut den redan. Istället för att bara behöva leta på R (Ragde) var jag tvungen att leta igenom hela bokhyllan. Var den grå, eller kanske blå eller gul? Eller har jag missat den när jag letade första gången? R är R. Står den inte där får jag ju inte för mig att leta på M eller S. Det är lätt att se vad som inte är där (här skiljer sig bokhyllan från verkligheten, eller nå't).

Nu är bokhyllan inte lika snygg men böckerna är lättare att hitta.