Möta döden vid ICA

Arkivlade lite dödakter. Kanske inte det mest upplyftande men men.

När jag står där och bläddrar går det inte att undvika att snegla lite på dödsorsakerna, det är ju trots allt i den rutan jag tittar för att se att de ligger sorterade på rätt år. Idag såg jag en liten 85-årig gubbe som dött utanför ICA i byn. På förmiddagen någon gång mellan 10 och 10.30.

Funderade lite på om det var ett bra eller ett dåligt ställe att dö på. Fördelen är att han inte behövde ligga död så länge innan någon hittade honom. En annan fördel är att han borde varit ganska pigg om han orkade gå till ICA. Nackdelen är att han inte hann äta lunchen han kanske hade handlat. Om han hann handla, det stod inte om han var på väg in eller hem.

Dödendöden

Efter noga övervägande valde vi att inte lägga in Kommunhusmusen på In memoriansidan på Mus i fokus. Det hade varit lite i väl makabert.

Fast största anledningen till beslutet var nog att vi inte hade någon bild och möjligheten att ta någon sådan hade försvunnit ut med det organiska avfallet...

Gumman

Gummorna har bytt ålder. Det finns många fler som kallas gumman när de är mellan 1 och 4 år gamla än när de är 60+. (60 är den lägre gränsåldern för gummor enligt vetenskapliga undersökningar. Det är säkert.)

Att kalla någon i min ålder för gumma eller ännu värre "lilla gumman" är närmast belagt med dödsstraff. Det är fruktansvärt förnedrande, särskilt som det oftast kommer ur munnen på medelålders män. Senast häromdagen beskrev Z ett samtal med orden "Han sa det så där lilla gumman" och honom tycker vi inte om.

Jag vet inte om det är någon bra idé att kalla damerna som passerat 60-strecket för gummor. De tillhör ju den generationen som talar om sig själva som tjejer...

Moster

Idag har jag blivit moster. För första gången. Faster har jag varit ett tag så det är jag mer van vid. Från flera håll har jag hört att mostrar är lite snällare och mjukare än fastrar. Jag vet inte hur det ska gå till, jag känner mig ganska snäll som faster också. Den enda lösningen är att lägga på hullet så att jag blir lite mjukare rent fysiskt och sen svälta mig innan jag åker till Gotland och hälsar på men jag vet inte om det är någon bra lösning. Egentligen.

Livet, en uppdatering

En dag på vuxenavdelningen på jobbet.
Lövsparkande på väg till tåget.
Skumpa på en onsdag till den grillade kycklingen.
Wilmer X på stereon.

Det känns lite bättre nu...

Men jag tycker fortfarande att det är orättvist.

Livet

Idag tycker jag att livet suger.
Riktigt rejält.
Dessutom är det orättvist.

Tio år tillbaka i tiden

Ibland känns det som om ingenting händer, att man är kvar på samma ställe, träffar samma människor och gör samma saker.

Igår fyllde min brorsdotter tio. Det fick mig att fundera på var jag var för tio år sedan när jag fick den glada nyheten att jag var faster. Då satt jag i den röda skinnsoffan i vardagsrummet i Umeå. Vardagsrummet hade ett oxelträd utanför fönstret som gjorde det ganska mörkt, men trädkronan var fantastiskt bra som insynsskydd.

Ganska nyinflyttad, ihopflyttad med R. Hade börjat läsa c-nivån på konstvetenskapen. Gick på skogisfester och skogispub. Hittade hjälpligt i centrum. Katten hette Kaspar (efter Kaspar David Friedrich, som för övrigt Nationalmuseum ställer ut nu i vinter). Jag stickade mina första vantar sedan syslöjden.

Det har hänt en del sedan dess.
Undrar vad man gör om tio år...

Helena och Andreas bröllop

Jag skulle kunna skylla fotots suddighet på att jag inte frågat H och A om lov att sätta in ett foto av dem på min blogg. Eller erkänna att jag glömde min riktiga kamera hemma och bara tog foto med mobilen...

Bröllopet var fint, som bröllop ska vara. Helena var vacker som en dag. Andreas snyggare än sin tvillingbror. Pappa skötte sig som vigselförättare. Det var klibbigt åskvarmt hela dagen, jag tror aldrig att jag druckit så mycket vatten på en fest. Jag och Henrik höll kvällens bästa tal, inte för att jag vill skryta på något sätt. Maten var god, vinet var gott och gästerna var trevliga. Vad mer kan man önska?

Det jag var mest nöjd med var att jag äntligen fick någon att tala om forntibetanskans betydelse för dagens lingvistik. Det är ett diskussionsämne jag försökt föreslå ganska många gånger (de senaste 19 åren) men det är sällan någon som nappar. Det är inte alltid det är läge att dra upp den konversationen över huvud taget på middagar, det kan skrämma en del. Men min bordskavaljer i lördags tyckte att det var ett alldeles utmärkt ämne trots att vi ganska snart kom fram till att forntibetanska var ett ganska löjligt språk och att våra kunskaper i lingvistik var begränsade.

Det blev inte så mycket dansande för min del. Jag tyckte att det var lite för varmt...

Vi gick hem framåt småtimmarna efter ett trevligt bröllop och en trevlig fest. Tack Helena och Andreas!