Ny ond tid

Bilen har varit inne på verkstaden ingen.

En lång historia om olika verkstäder, försäkringsbolag som tvingar mig att ta den verkstad jag helst av allt inte vill lämna in bilen på fler gånger och inte så lite ilska över hur korkade de är på den verkstaden.

Idag när jag var ute och körde insåg jag att de är genuint onda på den verkstaden. De hade programmerat om radion så att den är inställd på Radio Malmöhus istället för P1. Onda onda människor. (Radio Malmöhus funkar sådär bra eftersom den flippar över till Radio Kristianstad och jag blir helt knäpp i skallen när den byter kanal mitt i meningar)

Men inte nog med det, den ultimata onda handlingen visade sig när bilen klocka visade hel timme. Eftersom bilklockan förut gick två minuter före brukar jag sällan missa nyheterna även om jag lyssnar på något annat/sjunger psalmer/snackar med barnet i baksätet. Dessutom hinner jag med tåget eftersom jag i stressens minuter glömmer att klockan går fel. När jag startade radion idag hade jag missat hela nyhetssändningen, hann bara höra "det var allt från SMHI".

Hur ond får en verkstad bli? Om man nu måste ställa in tiden på bilradion igen efter att man meckat så kan man väl åtminstone ställa in den på rätt tid och inte tre minuter efter? Annars kvalar man in som mycket ond människa. Så det så.

Blodvite på morgonkvisten

Visst hade jag en minut över så att Robban kunde gå på toa innan jag stack till jobbet och jag kunde ligga och snusa lite på vår sovande dotter en minut till.

Vad jag inte räknade med var att rutorna på bilen skulle behöva skrapas.
Och att det skulle ta så lång tid att få bort imman på insidan av rutan.

Körde så fort jag kunde och fick till Ramlösa station.
När jag parkerar bilen kommer tåget.
Jag springer.
Ner för den helvetiska trappan.
Upp för nästa helvetiska trappa.*
När jag nästan är uppe på perrongen blåser tågvärden i visselpipan.
Fan, tänker jag.
Jag känner hur benen viker sig under mig när jag snubblar.
De där taktila plattorna som underlättar för blinda var den lilla tuvan som välte lasset.
Skrapar upp höger hand, slår vänster hand (men det går inte hål) och smäller i båda knäna.
Upp igen!
Kastar mig på tåget.
Andan i halsen.
Ont som bara den.
Blod!

Men jag hann.
Fast jag tycker fortfarande synd om mig själv.


*Jag hatar den som ritat de trapporna. Jag hatar även den som gjort formarna till betonggjutningen. De borde kölhalas. Eller ännu hellre: må de tvingas bo och verka i den nerkissade tunneln mellan trapporna så att de alltid tvingas gå upp för och ner för dessa trappor så fort de ska någonting. I evighet.

New Dawn

Tack kära före detta kollegor på Klippans bibliotek!

Ibland tar det lite tid. Kanske för att det var ett så stort och svårt beslut att ta. Dessutom tog det lite tid att övertala maken om att det är en bra idé. Men nu är den på plats i alla fall. En New Dawn står utanför den där ingången vi öppnade förra sommaren. Köpt på Flora Linnéa, precis som jag lovade kollegorna på Klippans kultur- och fritidsförvaltning när jag slutade i januari 2010...

Den kommer att bli jättefin där. En rosa skönhet klättrande uppför den blå husväggen. Finfint!

Isn't it ironic?

En riktigt sorglig nyhet. Ralph Steinman, nobelpristagaren som dog tre dagar innan han skulle fått reda på att han fått Nobelpriset.

Tänk om han drömt om att få ta emot Nobelpriset sedan han började sin forskning. Nu forskar man ju absolut inte för Nobelprisets skull utan bara för att göra världen lite bättre, men ändå. (Inte för att vinna utan för att kämpa väl...) Lite surt att precis ha gått bort några dagar innan man blir tilldelad det pris man drömt om.

Isn't it ironic?