Möhippan och puckot

Igår var jag på möhippa. Idag är jag lugn. Den här möhippan har gjort mig lite upprörd från och till sedan starten av planeringen i maj. Men nu är den över.

Möhippan blev trots allt lyckad. Karin hade inte väntat sig att det skulle bli den här helgen och blev paff när hon blev kidnappad på jobbet. Jag var inte med på själva kidnappningen men den hade varit lyckad.

Vi började med lite scoutaktiviteter i skogen. Samarbetslekar som avbröts av att vi lyckade skrämma en häst som kastade av sin ryttare och sprang iväg. Lite kalabalik men ryttaren (en tjej på ca 12 år) och hästen kom till rätta. Sedan tipsrunda, hinderbana och eldningskontroll. Picknick i skogen med god kycklingröra. Solen sken, myggorna surrade och det var en perfekt dag att tillbringa utomhus.

Sedan var det pysseldags. Glasfusing. Jag kan egentligen inte uttala mig om hur smyckena kommer att bli men jag tror att de kommer att bli jättefina. Efter det fick Karin massage och vi andra åkte hem till mig för att förbereda matlagningen. Trerättersmiddag tillagades och avnjöts.

Den blivande brudens bästa kompis (som hon känt sedan hon var sex) visade sig vara det största pucko jag någonsin mött. Egotrippad till max. Eftersom det är Karins bästis antar jag att hon inte tyckte att hon var lika irriterande. Vilken mänska! Jag tänkte pucko ett antal gånger under kvällen, C var tvungen att gå ifrån ett tag för att vila huvudet och öronen... Håhåjaja. Tack och lov var hon inte med hela dagen utan anslöt på kvällen. En heldag med ett sådant pucko hade jag nog inte klarat av...

Fattar du det roliga?

I min familj brukar vi säga att barn under 12 och tanter över 80 inte förstår ironi. Den övre åldersgränsen är jag böjd att sänka rejält efter mötet med personalen på kommunkansliet... Jag funderar lite på om det finns en sådan åldersgräns även för Jan Stenmarks bilder.

Idag tog jag med mig den här bilden till jobbet för att indoktrinera inför utställningen med Jan i konsthallen nästa månad. Jag visade den för min chef, en dam på sitt 62 år. Hon såg ut som ett frågetecken och sa att hon inte förstod alls. Jag visade bilden även för U (57). Hon gapskrattade.

Kan det vara så att det går en gräns någonstans mellan 57 och 62? Och var går den undre gränsen?

Jag skulle ju kunna göra en liten test. Skriv en kommentar och tala om ifall ni tycker att den var rolig/inte föstår det roliga, vilket kön och vilken ålder ni har. Testa gärna på era vänner/föräldrar/barn.

Tråkigt på jobbet...

Idag är bokföringslagen min favoritlag. Visserligen är det bokföringslagen som gör att jag måste utföra en av mina tråkigaste arbetsuppgifter - gallra fakturor som är mer än 10 år gamla. Egentligen tycker jag att det är trevligt att gallra men just fakturor kan bli lite enformigt efter några minuter. Ca 400 välfyllda pärmar som ska bäras till en vagn (eftersom den inte går in mellan hyllorna) och sedan staplas utanför rummet med malmaskinen. Tråkigt är bara förnamnet. Men nu är det gjort. Och jag tackar min lyckliga stjärna att det inte är jag som ska mala alltihop...

Familieweekend 2009

På Langeland träffades hela Jakobsen-klanen och hade en trevlig helg tillsammans. Vi tittade på havet, plockade stenar, såg vilda hästar, hittade småsmå grodor, åt mirabelle och björnbär. Vi drack öl, åt glass, gick på vernissage och på en garageloppis. Grillkväll och mys kring lägerelden.

Natten var stjärnklar och vi låg och såg på stjärnorna och Vintergatan. Fem satelliter, några flygplan och fyra stjärnfall såg vi som rörde sig på himlavalvet. Då känner man sig ganska liten. Men lycklig.

Broar

Om man går igång på broar, vilket jag väl får erkänna att jag gör, är en bilresa till Langeland så nära en drömresa man kan komma... Öresundsbron, bron över Store Bælt, bron till Tåsinge och slutligen två broar till Langeland via pytteön Siø. Många broar på en fyratimmars resa. Ett tips till alla brodiggare.

Plommon

Plommon får mig att tänka på mitt dagis, Solbacken. Varje höst dignade plommonträden i dagisets trädgård av plommon. De stora pojkarna plockade till små pluttjejer som jag. Gott. Solbacken låg på kyrkbacken i Billesholm. Den förhärskande vindriktningen gjorde att gullfiberröken nästan alltid låg på. Lukten av gullfiberrök får mig att tänka på plommon. Det är lite skrämmande.

Plommon får mig också att tänka på hur en förbränningsmotor fungerar. Jag skulle nog kunna rita upp det. Under den lektionen i sjuan vi lärde oss om förbränningsmotorer hade vi en liten gubbe som vikarie. Klassens buse Micke tog tillfället i akt att "gå på toa" ett antal gånger och till sist frågade den lille gubben om Micke ätit plommon. Mycket roligt när man går i sjuan.

Slutligen tänker jag på Signe Tillis plommonkaka. Mums.

Värre än svininfluensa?

Jag snor helt fräckt A-Cs statusrad på Facebook eftersom jag är omnämnd:
A-C funderar vidare på min och vännen Linas lunchtanke - att svinvaccinationen egentligen är ett sanningsserum och allteftersom folk vaccinerats kan de bara prata sanning och på så sätt vet Staten (chefen) vad vi egentligen tycker...

Jag är ju aldrig sen på att hoppa på en konspirationsteori när den dyker upp. A-Cs teori kändes mycket trolig och lite rolig. Varför vill de annars att vi ska vaccinera oss allihop?

Vad skulle då hända när sanningarna börjar sägas?
Först kom vi fram till att vi fick byta ut hela den politiska makten eftersom den antagligen kommer att visa sig otillförlitlig. Sedan kom jag fram till att jag antagligen skulle få hitta ett annat jobb efter att jag talat någon minut med chefen. Slutligen funderade vi på vad man skulle få höra när man frågar någon hur de mår eller hur läget är. Jag tror att man skulle få höra bra mycket mer än man egentligen vill veta. Jag vet att jag för det mesta säger att det är bra fast det inte alltid helt stämmer med verkligheten...

Jag vet inte om jag hade klarat av att tala sanning en hel dag. Inte dra en enda vit lögn. Inte luras. Inte vara ironisk. Och jag vet inte om min omgivning vill att jag ska försöka.

Boktips

Idag frågade jag Q om boktips när jag var på bibblan. Något lättläst med kärlek. Det var det jag trodde att jag ville ha. Q tipsade, det är ju ändå en del av hennes jobb.

Men när jag gick förbi hyllorna för att hämta boken jag blivit tipsad om såg jag Den fjärde handen av John Irving. Det är nog inte så många som kallar honom lättläst. Och så mycket kärlek vet jag inte om det är. Den fick det bli.

Q sa att hon aldrig mer skulle ge mig boktips och så snörpte hon på munnen.

Två bra saker

Två bra saker på väg till jobbet:

Ett: Sommarkortets tid är förbi, det är äntligen dags för månadskort igen. Jag slipper springa över till andra perrongen för att stämpla biljetten varje morgon. Fem minuters mer sovtid.

Två: Gratistidningen har hittat till Åstorp. City finns nu på stationen. De har kommit på att det finns liv utanför stadsgränsen. Men lite hånfullt är det att det just är City som finns ute på landsbygden...

Gulsåpa, björnklister och minnen

När jag öppnade burken med gulsåpa kom jag osökt att tänka på Björnklister. Såpa luktar ju inte alls björnklister, det var nog mer känslan av att öppna en plastburk och känna att det luktade gott.

Björnklister, tanken för mig ända till det gula köket i Vänersborg. Och bråk om den lilla, mycket kladdiga penselspateln. Hur bra klisteregenskaperna var minns jag inte.

Sist jag såg björnklister var i Prag 1993. Jag och Chlott avvek från turiststråket och hamnade i ett tjeckiskt Åhléns. På pappersavdelningen hittade vi klister i en plastburk med en liten penselspatel i mitten. Det såg ut som björnklister och det luktade gott. Sen gick vi och skickade rosor med posten inslagna i tidningspapper, "tejpat" med frimärken och ihopbundet med Chlotts skosnöre. Då hade det varit bra med lite klister men det är lätt att vara efterklok...

Mandeldoft, tänkte jag när jag återvände till nutiden i tankarna och festade till det med ett glas amaretto.

Lokala kurser som rubbar mina cirklar

Idag har jag gjort något så skoj som att sortera bland gymnasiebetygen. Min världsbild har rubbats lite när jag tittade på alla de lokala kurserna som finns. Inte att det finns så många utan hur de sorteras in i olika ämnen. Socialkunskap är samhällskunskap, det skulle jag aldrig sagt när jag gick på gymnasiet. Socialkunskap är ju någonting helt annat än samhällskunskap, fråga mig inte på vilket sätt men något annat är det.

Men sen kom jag till kursen Gitarr. Jag hade kunnat ta gift på att det var musik som var huvudämnen men icke, kursen Gitarr hör till ämnet gitarr. Det kan förklara en del men jag är helt förkrossad. Jag trodde verkligen att det var musik jag höll på med när jag spelade gitarr.

Årstidsångest

Vissa av mina kollegor verkar ha höstångest. Häromdagen åt en av dem soppa till lunch. Hon sa genast att soppa det var typiskt höst, så egentligen ville hon inte äta det än. För mig är inte soppa höstmat. Jag äter ärtsoppa året runt om jag får. Och pannkakor. (Fast vissa saker äter man mer på hösten, det får jag väl medge. Krabbor, kräftor och rödbetor till exempel men det är ju för att de är bäst nu. Jag tackar inte nej till kräftor i april...)

Sedan klagades det på att det var dags för höstkläderna och att de var så mörka och murriga. Vem hindrar dig att ha pastell på vintern, undrar jag. Ingen. Det går finfint att ha vita byxor på sig i november om man känner för det. Jag ser fram emot att ta på mig ylletröjor och varma byxor. Lika mycket som jag ser fram emot att ha kjol och sandaler framåt vårkanten.

Man får fundera över vad man tycker är bra med de olika årstiderna och njuta av det. Kura skymning och läsa böcker. Elda och äta äpplepaj. Bokmässan. Gå höstpromenader i fint väder. Det är det som är bra med hösten.

Varje årstid har sin charm. Det är inget att ha ångest över.

Sockiplast

Det började med en diskussion om golvet och att Inger hellre ville ha trägolv. Med tanke på slitage av smutsiga skor kom vi fram till att alla skulle gå i strumplästen vilket snabbt flippade ut till sockiplast med Klippanlogga på.

Jag föreställer mig en rad med krokar eller klädnypor, prydligt märkta med namn och en bild som man själv valt (lite dagiskänsla), fastsatta på korridorsväggen där alla sockiplastarna hänger.

När man vill ha kaffe byter man till sockiplast och de som har sitt kontor på tredje våningen får gå med sockiplast hela dagen. Så även de som ska till vigselrummet, ett par lånesockiplast i vitt till bruden och ett par mörka till brudgummen. När man väl börjat tänka i de banorna är det svårt att sluta.

I min parallellklass på lågstadiet gick en pojke som hette (heter antagligen fortfarande) Zoran. Han kallades för Zoki. Och ganska ofta för Zoki Plast. Därför trodde jag att det riktiga namnet på sockiplast var plastisock och sockiplast bara var ret. Ibland när jag tänker på min logik i unga år blir jag fascinerad...

Dagens ljud

När utsikten från köksfönstret är såhär vid halv åtta tiden var jag ganska glad att jag skulle till jobbet...

På jobbet håller de på att bona golven. Det låter ganska mycket det också. Det roligaste var när det blev översvämning i det kontoret som ligger bredvid det som höll på att bonas - väggen var inte helt tät så vattnet rann under. (Ja, jag tycker ju bara att det är roligt för att det inte var på mitt kontor.) Jag tror att de är färdiga med alla rum i vår korridor, annars hade det varit all idé att ta på sig gummistövlar imorgon.

Och lagom till lunch hördes en trumpetfanfar när Hovturnén red förbi utanför fönstret.

Trodde att jag skulle få en tyst eftermiddagsfika i min ensamhet. Alla åkte hem tidigare för att njuta av det fina vädret. Utom kommunalrådet, så, nej, det blev ingen tyst fika.

Väl hemma skrämde jag katten genom att göra en smoothie.

Men nu är det tyst.

Smaken är som baken

Igår gjorde vi pizza. Fyllning var det som fanns hemma. Katterna fick prova alla sorter med följande resultat:

Räkor: Dorotea var vild, åt med glädje upp de räkor Hobbe ratade.
Champinjon: båda katterna luktade och tittade frågande. Ingen åt.
Gorgonzola: båda katterna rusar fram, Hobbe storfräser så att Dorotea backar. Hobbe äter hela biten, den var hans - bara hans.
Lufttorkad skinka: Dorotea luktade på biten och lämnade den med glädje till Hobbe som slukade den.

Svårt att säga vem som är mest gourmetkatt i det här huset...

Förolämpa snyggt

Ibland saknar jag den ryska förolämpningen некультурный* i svenskan. Säga till någon att den är okulturell, helt utan kultur. I gårdagens Berglin i SvD (en gammal klassiker) läste jag ett alternativ som jag ska lägga på minnet. Litterära kretiner. Nackdelen är väl att de personer jag vill förolämpa med ett некультурный inte hade förstått vad en litterär kretin är.

*Uttalas typ: Nekulturnij