Från hårdrock till snällpop

I förmiddags jobbade jag i flytten. Körde fulla och tomma flyttvagnar fram och tillbaka. Flyttkillarna lyssnade på radio (samtidigt som de tömde vagnarna och satte upp hyllmeter efter hyllmeter). De hade lyckats ratta in en kanal med idel gamla godingar. Mycket bra.

Rätt som det var spelades We're Not Gonna Take It med Twisted Sister. Den minns jag som väldigt mycket hårdrock. Tungt och hårt. Som hårdrockare i allmänhet var. Idag hade den förvandlats till snällpop. Trallvänlig nostalgi.

Jodåsåatte.

Andras musik

Ljudet av grannar. Ständigt är det någon gräsklippare som surrar. De avlöser varandra hela dagarna. Det kan jag väl egentligen stå ut med.

Jag har lite svårare för andras musik. Våra nya grannar har gäster varje ledig dag och sitter ute på sitt nya trädäck och spelar musik. Som tur är tillhör de kategorin småbarnsföräldrar och musiken slutar vid åttatiden. 

Ungdomarna i grannhuset snett uppåt skogen på andra sidan spelar längre på kvällen men det är inte varje ledig dag de har fest, tack och lov.

Grannarna som gärna testar gasen på sina bilar provar också bilstereon ibland. Inte så länge men det är nog den värsta sortens musik, dunka dunka ur en bilstereo.

Idag är det tydligen middagsfest rakt över gatan. De barnen har helt plötsligt blivit tonåringar (hur det gått till på de fem åren vi bott här är för mig ett mysterium). Jag trodde att min sovande bebis skulle vakna av ljudet men hon verkar sova som en stock idag. 

Jag suckar som en gammal surtant och tycker att jag var dum som klagade på gräsklipparna...

Sorglig men nostalgisk härva

Trasigt kassettband vid vägkanten. En syn man inte ser så ofta nuförtiden. Nostalgi. Barndomsminnen. Uppbubblande ilska över alla de band som fastnat i bandspelaren och dött för att det inte gått att rulla upp bandet igen.

Mystiska saker längs vägen på barnvagnspromenaden minsann. Det kan Mörarp bjuda på!

Folk som kallas fåniga

Hittade en förteckning i en församlingbok från början av 1900 med den församlingens fattiga. Den första personen på listan var vansinnig och nästa var fånig.

Jag kom osökt att tänka på Bröderna Lagerståhl. Men personen var nog inte fånig på det viset - snackar strunt, äter lunch och bor i hus med flera våningar...

Långa farbrorn

- Vad heter Långa farbrorn? undrade Johanna.
- Han heter ingenting i böckerna. Bara Långa farbrorn. Det räcker väl, alla vet ju vem det är.

Men det går ju inte att släppa frågan bara sådär. Eftersom Lilla Anna heter Anna, ett snyggt, bra och rejält namn, borde Långa farbrorn heta något liknande. Per eller Oskar tror jag. Eller möjligtvis någonting riktigt komplicerat som man slipper komma ihåg eller ens försöka uttala genom att kalla honom för Långa farbrorn. Robban trodde mer på Arvid.

Det hela handlade egentligen om vad Pyret ska heta. Robban hade rätt. Arvid, det är ju en låt med Siw Malmkvist. Det är ju alltid ett plus.

Någon lång farbror tror jag inte att Arvid kommer att bli men kanske en flickmagnet...

Jajustdet-upplevelser

När jag bestämde mig för att hänga på crawlkursen för några år sedan fick jag en jajustdet-upplevelse när jag stoppade ner huvudet under vattnet. Jag tycker ju inte om att ha huvudet under vattnet och det är kanske en anledning till att jag inte lärt mig crawla. Jag gick kursen i alla fall, fick mycket motion och vet hur man ska andas i teorin. Jag vet också att jag kan hålla andan i 12 1/2 meter.

När jag började spela kontrabas förra veckan fick jag också en jajustdet-upplevelse men av ett annat slag. När jag började spela insåg jag att jag saknat det där spelandet. Ibland får jag för mig att jag inte är det minsta musikalisk och att jag bara ville ha ett snyggt instrument hemma när jag sa "jag vill spela kontrabas". Men det visade sig att det inte var så. De gamla takterna satt i och det är jätteroligt att spela. Just nu saknar jag bara mitt notställ, jag inser att akvariet inte är den bästa lösningen...

Och för alla oroliga kan jag nu meddela att Spanien finns med på repertoaren.