Salt

Jag vet ju inte någonting om snö- och halkbekämpning. Därför kan jag tycka väldigt mycket. Idag tycker jag inte att de hade behövt saltas. Särskilt inte just när jag kom körande.

Jag förstod inte riktigt vad kollegan Rolf menade när han kallade bilen för Pricken i morse. Inte förrän jag kom ut och såg att hela nedre delen av bilen är vitprickig eftersom jag mötte saltbilen...

Potatismos

Nej. Inte.

Någonstans måste man sätta gränsen. För vår del går det vid fryst potatismos. Finns det någonting som inte blir bra när man värmer det i mikron så är det just potatismos. Därför tror jag inte att detta kan bli bra och vill inte prova.

Punkt.

Möta döden vid ICA

Arkivlade lite dödakter. Kanske inte det mest upplyftande men men.

När jag står där och bläddrar går det inte att undvika att snegla lite på dödsorsakerna, det är ju trots allt i den rutan jag tittar för att se att de ligger sorterade på rätt år. Idag såg jag en liten 85-årig gubbe som dött utanför ICA i byn. På förmiddagen någon gång mellan 10 och 10.30.

Funderade lite på om det var ett bra eller ett dåligt ställe att dö på. Fördelen är att han inte behövde ligga död så länge innan någon hittade honom. En annan fördel är att han borde varit ganska pigg om han orkade gå till ICA. Nackdelen är att han inte hann äta lunchen han kanske hade handlat. Om han hann handla, det stod inte om han var på väg in eller hem.

Rysk vår

Kan man sitt kyrilliska alfabet kan man lätt börja gråta när man ser den här annonsen. Att de använder Я istället för R och Ч istället för Y får man väl svälja. Men ett spegelvänt upp och nervänt Л (L) och ett demolerat Д (D) är väl ända att gå lite för långt?

Ny ond tid

Bilen har varit inne på verkstaden ingen.

En lång historia om olika verkstäder, försäkringsbolag som tvingar mig att ta den verkstad jag helst av allt inte vill lämna in bilen på fler gånger och inte så lite ilska över hur korkade de är på den verkstaden.

Idag när jag var ute och körde insåg jag att de är genuint onda på den verkstaden. De hade programmerat om radion så att den är inställd på Radio Malmöhus istället för P1. Onda onda människor. (Radio Malmöhus funkar sådär bra eftersom den flippar över till Radio Kristianstad och jag blir helt knäpp i skallen när den byter kanal mitt i meningar)

Men inte nog med det, den ultimata onda handlingen visade sig när bilen klocka visade hel timme. Eftersom bilklockan förut gick två minuter före brukar jag sällan missa nyheterna även om jag lyssnar på något annat/sjunger psalmer/snackar med barnet i baksätet. Dessutom hinner jag med tåget eftersom jag i stressens minuter glömmer att klockan går fel. När jag startade radion idag hade jag missat hela nyhetssändningen, hann bara höra "det var allt från SMHI".

Hur ond får en verkstad bli? Om man nu måste ställa in tiden på bilradion igen efter att man meckat så kan man väl åtminstone ställa in den på rätt tid och inte tre minuter efter? Annars kvalar man in som mycket ond människa. Så det så.

Blodvite på morgonkvisten

Visst hade jag en minut över så att Robban kunde gå på toa innan jag stack till jobbet och jag kunde ligga och snusa lite på vår sovande dotter en minut till.

Vad jag inte räknade med var att rutorna på bilen skulle behöva skrapas.
Och att det skulle ta så lång tid att få bort imman på insidan av rutan.

Körde så fort jag kunde och fick till Ramlösa station.
När jag parkerar bilen kommer tåget.
Jag springer.
Ner för den helvetiska trappan.
Upp för nästa helvetiska trappa.*
När jag nästan är uppe på perrongen blåser tågvärden i visselpipan.
Fan, tänker jag.
Jag känner hur benen viker sig under mig när jag snubblar.
De där taktila plattorna som underlättar för blinda var den lilla tuvan som välte lasset.
Skrapar upp höger hand, slår vänster hand (men det går inte hål) och smäller i båda knäna.
Upp igen!
Kastar mig på tåget.
Andan i halsen.
Ont som bara den.
Blod!

Men jag hann.
Fast jag tycker fortfarande synd om mig själv.


*Jag hatar den som ritat de trapporna. Jag hatar även den som gjort formarna till betonggjutningen. De borde kölhalas. Eller ännu hellre: må de tvingas bo och verka i den nerkissade tunneln mellan trapporna så att de alltid tvingas gå upp för och ner för dessa trappor så fort de ska någonting. I evighet.

Aj, mitt huvud! (eller "min huve" som det egentligen heter)

Det har hänt att jag skurit mig på en dammsugare. Och på ett dörrhandtag. Det händer oftare att jag slår mig eller skär mig på saker som egentligen är väldigt trubbiga och ofarliga. Det är ett problem. Jag vet liksom inte vad jag ska akta mig för.

Igår klippte jag gräset. Innan jag satte ner gräsklipparen i källaren rengjorde jag den genom att ta bort så mycket jag kunde av gräset som fastnat lite här och där. Det var kväll och ganska fuktigt i gräset. Är man bara lite försiktig så är det inga som helst problem att få bort gräset under maskinen vid bladen. De är vassa och ingenting jag är rädd för. Det var förlängningssladdarna jag skulle vara lite försiktig med visade det sig. När jag snurrade ihop dem fick den sista biten med kontakt en väldig fjongfart och träffade mig i pannan. Just då var jag glad att ingen såg mig. När jag såg mig i spegeln insåg jag att jag gått sönder av slaget. Blod, bula och blåmärke.

Precis som när jag skar mig på dammsugaren är det ingen som tycker synd om mig, trots att jag hela dagen haft lite lite ont i pannan.

Saknar

En dålig sak med att ha fotokalender med foto på sina nära och kära är att man blir påmind om att man saknar.

Den här månaden har jag saknat mina brorsbarn. Varje dag.

Brev och paket

Jag är lite irriterad på vår brevbärare. Han/hon vägrar att dela ut paket. Tycker tydligen att det är bättre om jag går och hämtar dem på ICA. Kanske har han provision på det pakethämtarna passar på att handla när vi är där.

Jag beställer ofta pocketböcker på nätet. Jag tycker egentligen att det är trevligare att handla i bokhandel men även om de har "köp fyra betala för tre-erbjudande" är det dyrare än om jag köper böckerna för halva priset online. Oftast beställer jag en eller möjligtvis två. En eller möjligtvis två pocketböcker i ett paket går ner i vår brevlåda utan problem. Även om jag inte hämtat tidningen på morgonen...

Kanske förstår inte vår brevbärare glädjen med att få paket med posten. Kanske tror han/hon att det är räkningar och reklam som gör mig glad. Så är det inte. Vanliga brev och paket är det som lyser upp min tillvaro.

Jag kom osökt att tänka på ett paket jag fick för längesen. Eller det var inget paket, det var ett stort brev enligt avin. Då bodde jag i lägenhet med brevinkast i dörren. Det är mycket mindre än min nuvarande brevlåda. Jag tänkte mig ett stort paket! När jag kom till posten visade det sig vara ett väldigt litet paket. Med ett MilkyWay och en leksak. Det var dock för stort för att gå in i brevinkastet. Men gott, överraskande och en leksak ;-)

Ingen vanlig sketen söndag

Vissa tycker att det är storhelg idag. Andra tycker att det är vanlig sketen söndag eftersom de tagit bort annandag pingst som helgdag. Vissa kom tydligen på att det var storhelg igår kväll. Andra är lite sura för det. Vissa kallas tippen. Andra kollade öppettiderna igår när vi åkte förbi, då stod det ingenting om den stundande storhelgen. Idag hyrde vi ett släp och samlade ihop en massa trädgårdsavfall. Med det har Robban kört en sväng till tippen för att konstatera att det är storhelg och stängt och kört hem igen.

Vad lär man sig av detta?
Att kolla tiderna på plats är värdelöst, det är på nätet man ska titta.
Vissa helger är mer helg än andra.

Onda tretal

Alla onda ting är tre. Hoppas jag.

Igår lyckades jag få bagageluckan i huvudet när jag försökte stänga den för att kolla om min testpackade bil höll sin inom stängbara ramar. Sedan ramlade jag i trappan när jag tog ett lite längre steg än vad som behövdes och gled på hålfoten. Fick tag på trappräcket och höll bebisen i ett stadig grepp så att hon inte slog sig alls. Jag fick skrapsår på ovansidan av foten och blåmärken på benet. Dessutom är jag lite öm i det andra benet. Som om inte detta skulle vara nog gick jag in i Robbans datorbord och fullbordade blåmärkskartan med ett snyggt och ömt på låret.

Nu får det vara nog.

Asfaltsläggares inneboende ondska

Jag ser det framför mig och hör samtalet på PEAB Asfalts planeringsmöte.

-Hur ska vi lägga upp jobbet nästa vecka?
-Vad har vi som ska asfalteras? Motorväg? Villakvarter?
-Rätt mycket på motorvägen och så har vi ju som vanligt grävt upp Postgatan i Mörarp. Fyra olika hål minsann, telia har legat i även den här vintern. Hehe.
-Villakvarter, hehe. Vi lagar ett hål i taget. Börjar dagen där vid sjutiden. Tar med oss de bullrigaste maskinerna. Får inte vi sova på morgonen ska ingen få göra det.
-Vad kan det ta att laga ett sånt hål? En timme?
-Ja, ungefär.
-Kanon. Börja med det varje morgon. En timmes bullrigt arbete i fyra dagar. Sen kan ni ju ta lite motorväg efter klockan åtta. Eller borde vi göra det i rusningstid?
-Nej, det är mycket roligare att hålla folk vakna än att reta upp redan arga morgonbilister. Vi kan ju asfaltera lite på eftermiddagen på motorvägsavfarterna så att det blir lång kö. Hehe.

Nejdå, jag är inte alls bitter. Särskilt inte när man försöker få en bebis att sova och bullret sätter igång med exakt rätt mellanrum, precis när hon slumrat till lite, så att hon vaknar igen. För att inte tala om min lilla extrasovtimme på morgonkvisten. Jag saknar den. För som vanligt är de färdiga med sitt bullrade precis när jag gett upp och gått upp.

Sorglig men nostalgisk härva

Trasigt kassettband vid vägkanten. En syn man inte ser så ofta nuförtiden. Nostalgi. Barndomsminnen. Uppbubblande ilska över alla de band som fastnat i bandspelaren och dött för att det inte gått att rulla upp bandet igen.

Mystiska saker längs vägen på barnvagnspromenaden minsann. Det kan Mörarp bjuda på!

Bio Maxim

Min favoritbiograf ska stänga. Maxim i Landskrona. Det är en ensalongsbiograf av den gamla sorten men rejäla, sköna biofåtöljer. Den första film vi såg där var Harry Potter. Då bodde vi i Landskrona så valet av biograf var inte så konstigt egentligen. Efter filmen kommer man direkt ut på biografens bakgård. Det var som att gå rakt ut i Diagongränd med en katt som strök längs väggen. Häftigt.

Vi har sett ganska många storfilmer på Maxim. Sagan om ringen och resten av Harry Potterfilmerna har varit ett måste att se just där. Även sedan vi flyttat från La. Mest för att det är en så mysig bio men de sköna fåtöljerna och det faktum att ljudet inte är lika högt uppskruvat har spelat en viss roll. Och att det funnits plats biljetter när filmerna är slutsålda överallt annars.

Jag tycker att det är mycket sorgligt att Maxim ska stänga. Inte för att vi går på bio så ofta (och nu lär det bli ännu mer sällan) men när vi går är det lättare att övertala Robban att gå på Maxim än på Filmstaden...