Telefonnummer jag minns

I morse fick jag frågan om telefonnumret till stugan i Tversted. Det kan jag som ett rinnande vatten. Jag tycker att det är lite krångligt att de tagit bort nian i landsnumret, den var med när jag lärde mig telefonnumret och det låter lite fel utan.

Jag började fundera över att jag inte längre kan så många telefonnummer. Alla mina vänner finns programmerade i telefonerna. Min syster Fisen har flyttat så många gånger de senaste åren att det inte varit lönt att lära sig telefonnumret till hennes fasta telefon. Men hennes mobilnummer kan jag om man väcker mig mitt i natten och frågar. Pappas kan jag bara för att det är så lätt att slå, det bildar ett bra mönster. Mammas kan jag för att det är mammas. Några kompisar kan jag för att de har haft samma telefonnummer länge, ända sedan jag hade en telefon utan sifferminne.

När jag var barn började telefonnummer i olika samhällen på olika siffror. Vi i Billes hade 7 i början på vårt femsiffriga nummer och Bjuvsingarna hade 8. Nu kan man inte hänga upp det på det heller eftersom man får ta med sig sitt telefonnummer när man flyttar.

I Lund visste man att alla med studentabonnemang hade 39 i början av telefonnumret. Då behövde man bara lära sig fyra siffror eftersom två var givna. Jag själv ville stå i telefonkatalogen och hade därför ett vanligt nummer, tyvärr ganska likt Apoteket Hjortens. Stackars mina kompisar som fick bemöda sig med att lära sig sex siffror...

Ett tag i mobiltelefonens ungdom kunde man räkna ut vilken siffra som kom efter 070 beroende på vilken operatör personen hade. Inte ens det kan man göra nu.

Kanske skulle man ta och lägga lite fler telefonnummer på minnet. Eller tar de bara hjärnplats som kan användas till något annat?