Han var min första katt. Jag och Hobbe flyttade hem till mina föräldrar när mitt dåvarande samboförhållande tog slut (14 år sedan) och han stannade kvar hemmahemma när jag flyttade till Lund för att plugga. De gånger han var och hälsade på i mitt korridorsrum tillbringade han den mesta tiden på min minimala toalett. Han blev mer och mer föräldrarnas katt med tilltalsnamnet Fedesen och han var bara min när han gjort någonting han inte fick.
Han har alltid varit en bra kramkompis när man var ledsen, kunde trösta genom att klappa en på kinden. Pälsen var väldigt mjuk, hans mamma var perser. Han var den ende som höll med Fisen när både föräldrarna, syskonen och hela världen var emot henne.
16 år och tre månader är visserligen ganska gammalt för en katt men det gör inte mindre ont för det.
Hobbe - the movie
är kanske inte den mest aktionspäckade film man kan tänka sig.
Handlingen är mer "om jag ligger alldeles stilla kanske hon slutar snart..."
6 kommentarer:
Nämen, lille (store) Hobbe!
Det är till och med så att jag sitter med en tår i ögat, och då har jag ju ändå knappt träffat honom de senaste 10 åren eller så.
Men Hobbe var ändå den första katten i mitt liv som jag inte var rädd för. Sånt glömmer man inte.
Kramkram
världen suger
Det är alltid lika ledsamt när detta inträffar. Tur är lyckan och glädjen med en egen fyrbent kompis alltid är aningen starkare än sorgen när de inte är med mer.
Men Hobbe då... älskade stora ljuvliga katt! Världens största kramar till Hobbefamiljen, han var verkligen unik!
:-( Jäkla djur som går och lämnar oss! Fast efter ett tag minns man nästan bara det positiva, trots allt! Finns liksom kvar som en mysig varm bomullstuss i magen när allt annat är kallt och hårt!
Tack allihop! Det känns lite bättre nu. Kram!
Skicka en kommentar