Jag minns min barndom

Jag hade glömt hur ont det gör. Öroninflammation. Jag var öronbarn som liten men det var nog 20 år sedan jag hade ont i öronen sist.

Jag trodde i min enfald att jag fått vatten i örat i tisdags kväll men när vattnet började göra outhärdligt ont vid midnatt anade jag att det inte var det som var felet. Värktabletter och ont i några timmar till innan jag somnade och trumhinnan gick sönder (det ena hade inget med det andra att göra).

Trött och i en egen liten bubbla gick jag till jobbet. Allt alla andra sa lät som om de pratade i ett akvarium och allt jag sa härmades i mitt huvud av en robotröst. Jag undrade lite varför jag inte följt min systers råd och stannat hemma istället...

När jag kom hem på eftermiddagen började det andra örat värka. Jag var tvungen att ge mig ut på penicillinjakt i alternativapoteket hemma i mammas badrumsskåp (mamma läkaren är på kurs ute i obygden (läs Höör) och kunde inte skriva ut penicillin till mig från det vanliga monopolet). Jag trodde att jag skulle klara att handla lite mat på vägen men den tanken gav jag upp. Hem och bädda ner mig i soffan. Där låg jag resten av kvällen och hade ont.

Idag stannade jag hemma. Jag kände mig inte alls på topp. Dricker tea, sover, eldar lite i kakelugnen, äter penicillin och lite annan mat. Jag hatar penicillin. Stora tabletter som smakar pekka om man råkar ha dem mer än 1/2 sekund i munnen. Dessutom blir jag dålig i magen av dem…

Imorgon kommer jag att var frisk och pigg. Då ska jag åka till Stockholm. Med flyg (aj, aj).