Asfaltsläggares inneboende ondska

Jag ser det framför mig och hör samtalet på PEAB Asfalts planeringsmöte.

-Hur ska vi lägga upp jobbet nästa vecka?
-Vad har vi som ska asfalteras? Motorväg? Villakvarter?
-Rätt mycket på motorvägen och så har vi ju som vanligt grävt upp Postgatan i Mörarp. Fyra olika hål minsann, telia har legat i även den här vintern. Hehe.
-Villakvarter, hehe. Vi lagar ett hål i taget. Börjar dagen där vid sjutiden. Tar med oss de bullrigaste maskinerna. Får inte vi sova på morgonen ska ingen få göra det.
-Vad kan det ta att laga ett sånt hål? En timme?
-Ja, ungefär.
-Kanon. Börja med det varje morgon. En timmes bullrigt arbete i fyra dagar. Sen kan ni ju ta lite motorväg efter klockan åtta. Eller borde vi göra det i rusningstid?
-Nej, det är mycket roligare att hålla folk vakna än att reta upp redan arga morgonbilister. Vi kan ju asfaltera lite på eftermiddagen på motorvägsavfarterna så att det blir lång kö. Hehe.

Nejdå, jag är inte alls bitter. Särskilt inte när man försöker få en bebis att sova och bullret sätter igång med exakt rätt mellanrum, precis när hon slumrat till lite, så att hon vaknar igen. För att inte tala om min lilla extrasovtimme på morgonkvisten. Jag saknar den. För som vanligt är de färdiga med sitt bullrade precis när jag gett upp och gått upp.