Nytt jobb

När jag var barn hade jag alltid hemlängtan när jag var på läger eller hälsade på min pappa. Även om det var jätteroligt att vara där och jag höll mig sysselsatt på alla möjliga sätt så kom det smygande ibland, särskilt på kvällen eller när jag var ensam. Det gick inte att stoppa, jag grät floder. Tack och lov var min bror expert på att trösta och få mig glad igen.

Lite så var det igår när jag kom hem från mitt nya jobb. Dagen hade varit spännande, många nya ansikten och namn. Alla var snälla. Allt var hur bra som helst förutom att jag inte kände en själ. Lite krystade samtal vid fikat. Ingen talade med mig när vi åt lunch, alla satt djupt försjunkna i sina tidningar. För att smälta in i gänget läste jag också tidningen. Lusläste. Till och med tv-tablån fastän vi inte har någon tv.

När jag kom hem och läste på facebook att jag var saknad på mitt gamla jobb blev jag otröstligt ledsen. Undrade vad jag gett mig in på. Varför hade jag bytt bort mina bästaste kollegor mot ett gäng som inte ens talar under lunchrasten? Jodå, jag vet varför, jag har flera bra anledningar men de poppade inte upp just när tårfloden rann som mest...

Idag satte jag mig vid det sociala bordet vid lunchen. Där talade de om Bremenresan de varit på förra veckan, fördelarna med att vara med i personalföreningen, om katter som trivdes bäst på landet och om allt möjligt annat. Tidningsläsarna fick sitta för sig själva. Jag har valt ett annat, bättre bord!

Idag har jag dessutom blivit insatt i det jag ska fylla mina dagar med, förteckna kyrkoarkiv. Och jag vet skillnaden mellan sinnessjuka och idioter.

Nu ska jag leta upp min närmsta kollega i fotokatalogen från gymnasiet, mohahahaha...