Blodvite på morgonkvisten

Visst hade jag en minut över så att Robban kunde gå på toa innan jag stack till jobbet och jag kunde ligga och snusa lite på vår sovande dotter en minut till.

Vad jag inte räknade med var att rutorna på bilen skulle behöva skrapas.
Och att det skulle ta så lång tid att få bort imman på insidan av rutan.

Körde så fort jag kunde och fick till Ramlösa station.
När jag parkerar bilen kommer tåget.
Jag springer.
Ner för den helvetiska trappan.
Upp för nästa helvetiska trappa.*
När jag nästan är uppe på perrongen blåser tågvärden i visselpipan.
Fan, tänker jag.
Jag känner hur benen viker sig under mig när jag snubblar.
De där taktila plattorna som underlättar för blinda var den lilla tuvan som välte lasset.
Skrapar upp höger hand, slår vänster hand (men det går inte hål) och smäller i båda knäna.
Upp igen!
Kastar mig på tåget.
Andan i halsen.
Ont som bara den.
Blod!

Men jag hann.
Fast jag tycker fortfarande synd om mig själv.


*Jag hatar den som ritat de trapporna. Jag hatar även den som gjort formarna till betonggjutningen. De borde kölhalas. Eller ännu hellre: må de tvingas bo och verka i den nerkissade tunneln mellan trapporna så att de alltid tvingas gå upp för och ner för dessa trappor så fort de ska någonting. I evighet.